Vad jag vet så känner jag ingen som lever med hiv eller aids. Jag upplever att det fortfarande är en av de mest stigmatiserande sjukdomarna i vårt samhälle idag. Även i Sverige. Vad beror då detta på? Jag tänker mig att eftersom att sjukdomen smittar via sexuell kontakt så finns det mycket skam inblandat. Att ansvaret för att skydda sig mot alla sexuellt överförbara sjukdomar ligger på individen kan det upplevas som pinsamt att faktiskt inte ha tagit det ansvaret. Det hade ju kunnat vara så lätt förhindrat.
Att vi fortfarande har en hiv-lag som i princip gör hivsmittade kriminella bär såklart ett ansvar i stigmatiseringen. Även om en sjukdom så allvarlig som hiv bör hanteras allvarligt så gör lagen preventionsarbetet svårare att genomföra. Åsa Regnér från RFSU debatterade med socialministern Göran Hägglund i P1-morgon imorse om hur ett aktivt och effektivt preventionsarbete skulle kunna se ut. Givetvis skulle mer information i skolan kunna fungera förebyggande, det är det självklara svaret. Men jag tycker att det lika mycket handlar om möjligheten att öppet kunna prata om sjukdomen och att det inte är något som bör göras under endast en dag om året. Det ska inte kunna vara så att på Apoteket bli bemött med rädsla för att de mediciner som hämtas ut tydligt säger “hiv-smittad”.
Förra veckan ledde jag kreativa workshops på en gymnasieskola här i Malmö där vi genom att göra konst i form av budskap om säkrare sex med hjälp av kondomer göra kondomen mindre stigmatiserad. Dessa workshops föregicks av att eleverna fick lyssna på en person som lever med hiv. När jag frågade eleverna hur de upplevde att höra om detta så sa de att de tyckte det var bra, att de fick en bättre bild av vad det var för sjukdom. Och det är väl just detta som vi faktiskt kan göra. Minska rädslan med hjälp av kunskap och information för att förebygga fördomar som ofta ligger till grund för just rädsla.
I Ring P1 vill inringaren att det ska gå ut information i samhället om hur hiv faktiskt fungerar för att avdramatisera men ändå påvisa allvaret i att leva med hiv. Bra idé tycker jag.
Och även om jag hoppas att jag inte kommer känna någon som lever med hiv av den anledningen att jag inte önskar någon den sjukdomen så hoppas jag att vi i framtiden kommer kunna prata mer öppet om att vara smittad utan att det stigmatiserar personen i fråga.
Å andra sidan så kan jag uppleva att sjukdomar generellt är stigmatiserande. Att vara varaktigt sjuk på något sätt är fortfarande något som stämplar människor som mindre bra, en belastning för samhället. Men som jag ser det är sjukdomarna ett kvitto på samhället vi lever i. Att arrangera internationella dagar för sjukdomar som hiv/AIDS är ett sätt att uppmärksamma strukturerna men räcker det? Det är strukturerna för vad som är en bra människa och en dålig människa som behöver förändras, i smått som i stort. Hur arbetar du för att förändra och/eller utmana strukturerna?
