Val att leva – val att dö?

I tisdags handlade SvDs Synpunkt om aktiv dödshjälp. Det är ett svårangripligt ämne precis som abortdebatten var på sin tid. För vad vet vi egentligen om hur det är att vara till exempel hjärndöd? När allt annat förutom hjärtat inte fungerar, att hålla en människa i den situationen vid liv kan antingen ses som en yns av liv värt att försöka att rädda eller så har hjärtat mer eller mindre hakat upp sig och går som på repeat .. kanske. Jag vet inte. Men det är intressant och fruktansvärt att en människa som är 91 år gammal, är konstaterat hjärndöd, ligger i en säng och blir vänd på en gång i halvtimmen, väger 29 kg och det enda som visar på något livstecken är ett hjärta som slår och slår i takt med, vad dottern upplever som, ångestfyllda skrik.

Den första tanken som slår mig är de anhörigas roll vilken kan ses utifrån olika perspektiv givetvis. En anhörig som till exempel ett barn eller en partner som levt ihop med en människa under större delen av sitt liv lär känna den här människan och är därför kanske trovärdigare i tolkningen av vad ett skrik betyder än vad säg en läkare som träffat denna människa under korta stunder vid ett antal tillfällen har möjlighet till att förstå. Samtidigt är det svårt att komma ifrån den kunskap och professionella status som en läkare har, och vad en läkares uttalanden har för betydelse.

Det känns nästan ofrånkomligt att börja fundera på vad som är ett liv. Mångas egna individuella uppfattning av detta är – inte död. Men jag tror inte, trots att vi inte vet vad som försiggår inom en hjärndöd människa som beskriven ovan, att jag skulle vilja framkalla den ångest, sorgsenhet, uppgivenhet som det innebär för de anhöriga att inte få kontakt med mig, att enbart höra och se vad de uppfattar som ångestfyllda skrik. Då är jag hellre död. Men den valmöjligheten har jag inte idag som det ser ut. Därför håller jag med Inger Bertilsson om att (detta är ett direkt citat från brevet):

”Jag anser att det borde finnas en möjlighet att, vid mina sinnens fulla bruk, underteckna en form av ”testamente angående min död”, som ger mig tryggheten att veta att om

-jag blir så dement att jag inte längre kan kommunicera med min omgivning;

-jag behöver hjälp 24 timmar dygnet för att klara mina mänskliga behov;

-det är bortom alla tvivel att jag någonsin kommer att bli frisk igen;

-detta har konstaterats av minst 2 av varandra oberoende läkare;

-jag har passerat en viss ålder (t e x 90);

ska jag få hjälp att avsluta mitt liv på ett värdigt sätt. Att avsluta sitt liv som min mamma är vare sig humant eller värdigt.”

Det är inte mer än rätt att ha möjligheten till att välja!