Att mobba eller bli mobbad

I P1-morgon idag diskuterades mobbing i skolan. I ett reportage intervjuas en trettonårig flicka om hennes situation som mobbingoffer vilket hon varit sen första klass. Rektorn i skolan säger att hon tycker sig ha vidtagit åtgärder men inte tillräckliga. Den här mobbade flickan har nu på skolans initiativ lärare med sig hela dagarna i skolan i ett försök att stävja mobbingen. Detta fungerar inte enligt flickan.

Oftast vid mobbing är det mobbingoffret som får byta skola medan en del mobbare riskerar avstänging. Att hantera mobbing på detta sätt eller som oftast inte hantera det alls fungerar kanske i vissa fall men det är som jag ser det fortfarande en enkel lösning på ett stort och ständigt uppkommande problem. Hur kommer det sig då att personer blir mobbade? Vad får en person att mobba någon annan?

Att vara ung, minns jag det som i alla fall, kan i många fall vara väldigt omständligt och förvirrande. Att börja skolan likaså. För att på något sätt hitta sig själv i denna nya situation som det kan innebära med nya människor omkring sig och i ett nytt sammanhang söker människor sig till varandra för att på något sätt få bekräftelse för den man är. Vårt samhälle som vi känner det bygger på att kunna jämföra sig med något annat, eller någon annan, utifrån vad som är rätt och fel, bra och dåligt, snygga kläder och fula kläder. Finns det då en person i klassen som detta inte är självklart för, eller ens viktigt, kan då bli ödesdigert och avgörande för den kommande rollen i klassen. Människor i allmänhet söker gemenskap och sammanhang med andra människor. Uttrycket ”lika barn leka bäst” är trots individualismens intåg och intagande av många samhälleliga sammanhang fortfarande idag väldigt aktuellt när man ska skapa sig en identitet.

Jag minns själv hur viktigt det var att följa det klädmode som var på den tiden för att inte hamna utanför och riskera att bli mobbad. Jag minns själv hur viktigt det var att göra likadant som alla andra för att få vara med i den där gemenskapen och vara accepterad som person. Om en person inte är på samma sätt som alla andra så rubbas den där säkra känslan av att vara på rätt väg i identitetssökandet vilket skapar rädsla och osäkerhet. Rädsla är en stark känsla som allt som oftast innan man lär sig att fundera över sig själv och sina handlingar (jag-reflexiviteten enligt psykologin) kan ta sig i uttryck som mobbing av någon som inte stämmer överrens med den bild man har av hur man ska vara. Osäkerheten kan bara för ett barn stävjas med hjälp av att säkra att man själv har rätt vilket görs genom att fördömma det som upplevs annorlunda.

Jag tror att detta är vad den mobbing som försigkommer på grundskolorna idag egentligen grundar sig i. Jag tänker att det enda sättet att komma ifrån det är att arbeta med barnen från början och genom hela grundskolan utifrån värderingar som dessa och så tidigt som möjligt lära barn att ifrågasätta och tänka kring det som anses vara normalt. Detta svårhanterliga begrepp, normal, som ju bara egentligen existerar i relation till att något upplevs som onormalt. På en del skolor i landet finns ett ämne som heter Livskunskap. Det skulle kunna vara något att diskutera inom detta ämne och faktiskt låta det finnas med från allra första klass. Barn kan mer och är kapabla att hantera mer än vad många tror.

Visst är det bra med normer som detta kanske egentligen handlar om, men om normen är att vara ”normal” så sätter det käppar i hjulet för den mångfald av individer som faktiskt utgör samhället och som behövs för att samhället ska fortsätta vara intressant. Men ska alla dessa ”onormala” vara tvugna att starta sina liv mobbingoffer, är det att se till barns bästa?