Svenska dagbladet publicerade den 22 april 2008 en artikel om ett företag som lär ut till män hur de bäst raggar upp en kvinna på krogen. Ett av flera budskap detta skickar ut, som att kvinnor ska förväntas falla för män på ett bestämt antal sätt som går att lära ut och fungerar i princip, är inte bara förminskande och avgränsande för individer med det kvinnliga könet, det är också fördummande av dem som faktiskt anser sig veta detta. Det är ett sätt att nära de klyftor som redan finns mellan de två erkända könen och som i det aktiva jämställdhetsarbetet motarbetas.
Simone de Beauvoir var kanske mer än hon kunde ana något på spåret när hon skrev boken ”Det andra könet”. Att istället för manligt och kvinnligt kön använda andra ord som den ena och det andra könet utan att lägga en negativ värdering i ordet ”andra”. Det handlar ju lite krasst egentligen om att komma ”etta” eller ”tvåa”, som i sportvärlden. Om vi dekonstruerar betydelsen och värderingen i vad det är att komma ”två” som den ser ut idag skulle det innebära att uppdelningen i sig inte var nödvändig. Värdet i att beakta skillnaden skulle då inte betyda något eftersom det inte längre skulle innebära något för hur individen som sådan uppfattades.
De skillnader mellan könen som konstruerats i och med den universella sanning vi lever efter idag, att allt existerar i relation till dess konstruerade motsats, rätt och fel, bra och dåligt som exempel och där också man och kvinna som motsatspar upplever jag som en förlegad syn. Det är egentligen inte intressant att använda sig av dessa motsatspar då de är konstruerade för att öka kontrollen över hur människor förmodas leva sina liv. Det intressanta är, till exempel i arbetssammanhang, vad en individ har att erbjuda ett företag oavsett kön. De förmågor som tillskrivs det ena eller det andra könet tror jag finns hos alla människor. Men samhället är organiserat på ett sånt sätt att förmågorna blivit könsbestämda. En dekonstruktion i sann Jaques Derrida-anda kan vara ett sätt att förändra dessa föreställningar vilket skulle kunna leda till ett mer jämställt samhälle där alla har samma förutsättningar och möjligheter att utveckla det de intresserar sig för. Gränserna mellan vad som är rätt och fel i relation till kön måste utmanas och ifrågasättas på en mer strukturell nivå för att visa på hur omfattande det faktiskt är.
8 svar so far ↓
Mia // 24 april 2008 vid 4:50 f m |
Jag hoppas att diskussionen lyfts till den nivå då tex kvinnlig könsstympning blir synlig och där agerande mormödrar ställs som medbrottslingar och inte offer. Eller till nivån där våldtagna män får plats i media.
Jag hoppas också att diskussionen lyfts till den nivå då man diskuterar utifrån termer privat och offentlig miljö dvs familjen KONTRA samhället, för som det är nu så har familjer inte mycket att säga till om då de ska stöpas i formen ”det svenska folkhemmet” fortfarande.. där kvinnor fördummas för att de väljer ett traditionellt liv.
Ärligt talat, vad är det som måste påvisas? Räcker det inte med att se vad man själv som individ kan göra för att förändra sitt eget och omgivningens (närmare och globalt) liv till det bättre? Att fostra barnen till fritänkande individer, starka att våga agera… och till att inte bara babbla.
Rätt och fel får saker först när det har gått till handling och kan bedömas av hur de fick effekt.
sannalilie // 24 april 2008 vid 10:17 e m |
Mia:
Jag tror att individens frihet ökar och möjligheter tydliggörs om normer, värderingar och moral tydliggörs och analyseras för att medvetandegöra individen själv om konsekvenser av sitt handlande. Konceptet ”learning by doing” som konstituerades av pedagogen Dewey är idag fortfarande aktuellt och kanske framför allt i samband med att ”görandet” genomsyras av reflektion där varje del i ett handlande kartläggs och analyseras för att visa på handlandets innebörd och konsekvenser. Det tror jag skapar och öppnar upp för kreativitet där individen tar sig plats och rätt.
Det handlar om självkänsla och självförtroende som om det är gott skulle kunna innebära att individer vågar stå för sina handlingar och visa på ett de har ett underliggande syfte och berikar individen själv. Att känna stolthet över den egna produktionen/handlingen istället för skam i ett till stor del fortfarande jantelagsland.
Mia // 28 april 2008 vid 4:37 f m |
Jo, Dewey är alltid najs! Håller helt med dig i det. Så om jag nu rent konsekvent kommenterar och bistår dig i ditt processorienterade skrivande blir du glad? För jag förmodar att ditt språk såväl som dina tankar är under utveckling? POS lutar sig ju mot ett sociokulturellt perspektiv som i sin tur är inspirerat av bland annat Deweys tankar. Kreativitet som sträcker sig utanför den egna gränsen tenderar att utmana både normer och språk kopplat till handlingar. Som exempel kan jag peka på din text:
Ska stoltheten infinna sig så måste personer kunna förklara sig begripligt. För det är när individen gör sig förstådd som den verkliga ”segern” känns. (*)
Tur eller otur, men jag råkar vara insatt i det du skriver om och därför kan jag repliker. Men den oinsatte skulle gå bet på att förstå vad du talar om. Språket är på tok alldeles för akademiskt för att gemene man skulle snappa upp vad du säger. Och observera nu…
… att det inte är en utkomst av jantelagen som jag säger det utan just på grund av det jag själv läst om och av bla Dewey. Mycket av olika ”görande” förutsätter medaktörer om det ska vara utvecklande. Och Den inre dialogen stannar av om den inte utmanas av en yttre. Vilket delvis är vad du pratar om vdg normer. Här kan jag då ta språklig normskrivningen som ett exempel, och sedan ställa några frågor.
Vem skriver du för? Vem vill du nå? Och varför håller du dig inom den akademiska ramen i och med språket? Vore det inte en utmaning att stäcka dig ett steg hägre på utvecklingsspiralen, och försöka formulera samma innebörd men med ett enklare språk? Ja, jag vet.. det ÄR helt klart mycket svårare. Tänker mig en kontextuell frigörelse. Du skulle i och med en förenkling av språket kunna nå en grupp människor som befinner sig utanför den akademiska sfären och på så vis nå långt fler personer. Innehållet skulle kunna läsas av en rad grupper och appliceras på olika fenomen.
Det mesta människor gör kan sorteras in under olika normbegrepp, men jag funderar på om det alltid är visligt att göra. Tex nu.. jag känner inte dig och vet inte om du önskade kreativ kritik.. eller om du ser min kommentar som ett svar på jantelagen. Hade jag inte själv tyckt om ämnet och var insatt i det så skulle jag helt klart agerat utifrån jantelagens regler och tänkt att du var en akademisk snobb med hänvisning till ditt språk. Det är synd att man måste vara påläst och insatt sedan innan för att förstå så egentligen enkla saker. Det du pratar om är sunt förnuft, men formulerat av män sedan innan.
Ja, Sverige är ett jantelagsland, helt klart. Men jag är fortfarande säker på att kvinnor pratar för mycket och agerar för lite. Men det kanske beror på att de inte skapat sin EGNA normer än. Diskussionen kanske syftar till att stärka övertygelsen om just rätt och fel? Nåväl, tänkte i morse när jag vaknade, att män förstår oftast vad man säger om man först bevisar i handling vad man menar. Har väl kommit till en punkt i livet då ENBART jag tar beslut och agerar, där jag går mot strömmen och det handlar inte länger alls om att jag ska vara stolt för det jag gör. Jag ser efter ett halvt liv att vissa saker fungerar, och andra inte. Samtidigt så har jag lärt mig att konsekvenser alltid drabbar mig oavsett vilket sammanhang jag är delaktig i. Så fort jag agerar så blir det en rekyl av någon sort. Angenäm eller ej. Men.. helt krasst: Ska jag betala notan så ska jag också bestämma hur mycket som ska betalas.
Nu måååste jag bara sova. *ler*
Mia // 28 april 2008 vid 4:39 f m |
(*) = ???
Sanningen är att jag har glömt vad jag skulle flika in där.. hmm..
Mia // 28 april 2008 vid 4:46 f m |
Obs! Jag tycker INTE att du är en snobb!! Obs obs! Men jag vet personer som reagerar så på den typen av språk, och honom skulle du tex inte nå. Tyvärr, för det är just sådana män som behöver nås. Du vet den där sorten som alltid tror de har rätt, trots att de har fel. Och även bevisligen. Du vet den där sorten som bara gör utan att fråga efter om det funkar för alla inblandade. Just den sorten.
*ler*
sannalilie // 28 april 2008 vid 10:04 f m |
Mia:
Först och främst så hoppas jag verkligen att både mitt språk och mina tankar ständigt kommer vara i utveckling.
Jag är mer än medveten om mitt akademiska språk som jag faktiskt har intentionen att arbeta med och utveckla, just av de anledningar du nämner. För även jag har tänkt på detta. Skulle kunna kalla det yrkesskada … sex år på universitet och högskola does that to you …!
Och visst, det är mycket snack från kvinnors håll om allt som alla önskar och vill förändra. Samtidigt som jag också nu tycker att lite mer handling inte skulle skada så kan jag tycka att ”pratandet” är ett sätt att förändra det som upplevs vara fel i samhället, som ju det här egentligen handlar om. Kanske är det ett sätt att få med sig fler kvinnor eftersom det verkar vara något gemensamt för många kvinnor, ”pratandet”.
Och kanske är det just det jag håller på med här. De jag skriver för är de som är intresserade. Något som jag verkligen vill utveckla längre fram till att nå även dem som kanske behöver lite luft under vingarna för att komma igång i sin egen tankeverkstad kring samhällsnormer som upplevs som fel eller dåliga. Jag tror verkligen att en kontextuell frigörelse skulle kunna göra mig och bloggen gott! Det är på g.
Tusen tack för dina kommentarer. De är väldigt uppskattade.
Mia // 28 april 2008 vid 12:53 e m |
*ler stort* Samma sak hände mig, dvs jag vart för akademisk i språket. Det var också ett antal år på högskolan som fick den effekten hos mig. Så min grund för bloggandet en gång i tiden var just att utveckla mitt expressiva skrivande. Många bloggar har jag öppnat och deletat sedan dess, och alltid är det någon vinkel som jag undersöker i det här med språket, kommunikation och uttryck. Just nu testar jag att skriva under eget namn. Innan har jag alltid använt mig av nick. En kul utmaning som kräver ett tänkande av hänsyn till min omgivning på ett helt annat sätt. Känslorskrivandet hänvisar jag till en annan blogg, under nick och med storys med mig själv som i tredje person. Sanning och fiktion blandas hejdlöst där, och det funkar alldeles bra som en av de ventiler jag behöver.
Du har verkligen rätt i det du säger om normskrivning och kvinnligt/manligt. Jag tror att det är först när en person har den interna normbildningen stadigt förankrad inom sig, och den är tillämpbar på livets alla områden som hon kan fungera väl i både hem och yrkesliv. Tex problemet med utbrändhet tror jag har sin rot i bland annat att man försöker använda en av sina olika kompetenser vunna på ett område inom ett annat. Ex: en kvinna som försöker vara mamma över sina kollegor. En omogen manlig kollega faller då in under det och tar inte sitt ansvar på rätt sätt. Rekylen kommer sedan som på beställning, där han formulerar sig negativt om henne, och hon faller in i ett tänkande om ”alla män” i negativa termer som om män vill bromsa kvinnor i stort. Men jag tror mycket är relaterat till just fenomenet på nivån ”person till person”. Och just som du säger ”det andra könet” blir en felaktig norm. Rätt och fel diskuteras när man egentligen borde fokusera på syfte och tillvägagångssätt.
Tänker mycket mer här, men jag måste ”göra” saker i vardagen. *ler* Får snacka mindre nu, och blogga mer om saken senare.
Det är så roligt att äntligen höra och prata med någon som fundera i samma termer som jag själv har gjort mycket de senaste åren. Och då speciellt en kvinna. Känner just nu enbart män som kan utveckla ämnen i flera nivåer och steg. Men ofta vill de prata om den yttre världen, inte problematiser den egna inom deras egen kontext. Där tror jag det behövs att man ”drar in” en yttre kontexts abstraherade modeller. Jag vet inte om det är högskolan och studier som har förändrat mitt liv, eller om det är mitt liv som gav genomslagskraft i det jag läste.
Den här dialogen uppskattas ömsesidigt. *ler stort* Var så säker..
Mia // 28 april 2008 vid 12:55 e m |
Oj oj.. vad långt det blev igen! Och där har du MITT språkliga dilemma, att jag använder på tok för många ord. *ler* Jag är också på g.