Hur kommer det sig att det för så många i Sverige är så omöjligt att tro/förstå att sexuella handlingar inte nödvändigtvis måste förekommas av känslor av kärlek? Jag tänker att det har att göra med individuella bedömningar av vad som är bra sex och inte. Att själv aldrig ha upplevt sex utan kärlek formar förstås den egna uppfattningen av hur sexuella handlingar går till och i vilken kontext de sker. Men att för den skull fördömma hur andra väljer att handla sexuellt är för mig obegripligt. Om vi vänder på det. Skulle dessa människor uppskatta att bli fördömda ifall normen var att sexuella handlingar utfördes utan inblandning av kärlek? Att det enbart skulle finnas ett sätt att ha sex på förefaller mig vara en extrem åsikt som på något sätt måste innebära någon typ utav rädsla för det okända och det är absolut okej att vara rädd. Verkligen. Men att låta rädslan styra har väl aldrig gagnat någon?
Jag tror att det finns lika många sätt att ha sex på som det finns sexuellt aktiva människor. Dessa sätt blir ännu fler när människor har sex med varandra vilket varje gång resulterar i ytterliggare ett sätt att ha sex på. Alla som haft sex med fler än sig själv har förutsättningar att förstå detta. En person som även har haft sex med fler än en annan person har också förutsättningen att förstå att beroende på vem eller vilka som sexuella handlingar genomförs tillsammans med så är upplevelsen olika. Sex är nästan aldrig alltid likadant, om det nu inte är så att det är något som uppskattas, att ha sex med samma person på exakt samma sätt varje gång.
Rädslan för det okända är livsfarlig. Fram för allt när den innebär ett moraliserande över andra människors handlingar. Att anse sig veta vad som är bra för andra riskerar att leda till stigmatisering vilket i sig riskerar att påverka människor självuppfattning vilket i sig kan få olika utslag beroende på individens reflektoriska förmåga att distansera sig ifrån vad andra tycker och tänker. Och då människan är en social varelse spelar vad andra tycker och tänker i de allra flesta fall någon roll för vår indentitetsbildning. Sexualitet som drift, tror jag, framför allt utgörs av handlingar, inte problem med självbilden eller identiteten som sexkorstågsfararna får det att låta som.
Under 1900-talet har sexualitet diskuterats, moraliserats, kontrollerats, fördömts och ibland justifierats. Jag stället mig frågan: När kommer frivilliga sexuella handlingar, mellan människor samt enskilda, som genomförs för njutnings skull accepteras och kanske framför allt respekteras som den fria människans egna val att vara sexuell på och ge sig själv sexuell njutning? När ska människor sluta kontrollera sexuell njutning? Vad får de ut av det? Blir de mindre rädda om natten när de vet att de under dagen som gått moraliserat över (och demoniserat) sina medmänniskors olika sätt att på frivillig väg finna sexuell njutning? Då är det åtminstånde några i vårt avlånga land som kan sova gott. Förhoppningsvis ägnar sig de som blivit moraliserade över åt att orgasmera mera.
(För att vara på den säkra sidan: Jag förespråkar inte på något sätt någon form av sexuell aktivitet som inbegriper tvång på något sätt. De sexuella aktiviteter jag syfter till ovan är de som för alla inblandade parter sker av den egna fria viljan.)
2 svar so far ↓
Mia // 28 april 2008 vid 1:05 e m |
Vilket underbart inlägg! Exakt så tänker jag. Hoppas att det är okej att jag lägger en länk i min länklista? Fler borde läsa.
Jag tänker som du i den här frågan men har inte än orden för att formulera frånställt mig som person.
yellowgrey // 19 januari 2009 vid 8:02 e m |
hej! såg en film: …”det som kallas för hänsynslöshet kan ofta vara klarsynthet. Att se vad som måste göras och glömma det. Direkt, snabbt och vaket. Att se det. Tänker förochfrämst på rädslor som ofta är imaginära. tack för ordet.