En frihetskämpe före sin tid – för vår tid?

Skulle Lucia kunna bli den högtid då vi firar möjligheten att leva det liv vi vill leva?

Om vi tittar lite närmre på vad det var som hände på Syrakusa, Italien, på 300-talet så tolkar jag det som att Lucia valde ett sätt hon ville leva sitt liv på. Detta valde hon i tystnad. Hennes mor lovade bort henne vilket gick helt emot Lucias eget val som var att leva i kyskhet (alltså utan giftermål och andra sexuella relationer). När hennes mor förstod detta avbröt hon det utlovade giftermålet efter att ha förstått att Lucia blivit välsignad av självaste gud p g a sin kyskhet. Detta gjorde mannen som Lucia var bortlovad till så förbannad att han anmälde Lucia till kejsaren som då dömde henne till ett liv som glädjeflicka på en bordell. Dock hade Lucia gud på sin sida som försvårade situationen. Sista smörjelsen var det som till slut skulle döda henne efter många andra torterande försök.

Jag tänker att det historien berättar är att här har vi en kvinna som valt att leva sitt liv utifrån sina egna önskemål. Men det tillåts inte av det omgivande samhället, av makten. Så hon ska straffas för att hon inte gör det som förväntas av henne. Men eftersom hon välsignats av gud för att hon gjort sitt eget val har bestraffningarna ingen verkan. Det är först när hon får sista smörjelsen som hon dör. Detaljer som att hon river ut sina ögon men får nya av gud, att hon blir bränd med olja som inte lämnar några märken på hennes hud, att hon blir stucken av ett svärd i halsen utan att dö säger oss något.

Ett försök till att översätta detta till våra dagar skulle kunna låta så här: en ung kvinna vill gå sin egen väg, inte följa de upptrampade stigarna för hur en flicka bör utvecklas till en ung kvinna, till en vuxen person, till en äldre kvinna ja allt som hör den traditionella kvinnorollen till.. Det finns mönster nu som då för vad som förväntas. Eftersom den egna vägen (vilken den än är) långt ifrån alltid uppskattas av det omgivande samhället kan detta leda till självskadebeteende (som när Lucia river ut sina egna ögon) vilket många unga kvinnor som inte upplever sig passa in i samhället ägnar sig åt på ett eller annat sätt. Den unga kvinnan måste då ägna all kraft och energi åt att övertyga sin omgivning om att hennes väg är hennes val. All energi går till detta istället för att hitta rätt väg för sitt val.

Kanske lyckas den unga kvinnan övertyga sina föräldrar, sin omgivning, om att den väg hon vill gå inte är fel, hon vill verkligen göra ”det här”.. Då möter hon ett system (som när Lucia blir bestraffad av kejsaren och tvingas bli glädjeflicka) som säger henne att hon inte får gå dit hon vill gå. Hennes livsval, hennes väg, oavsett vilken, är inte rätt för att det systemet som hon kommer ut i med sitt fria val inte ser det som hennes val att göra. Systemet som hon förväntade sig kunna befinna sig inom, som hon också växt upp i, tillåter inte henne att gå så långt på sin väg som hon hade hoppats, velat, önskat när promenaden började som flicka och ung kvinna. Och trots att hon övervunnit några av hindrena på vägen, (som när Lucias mamma inser att Lucia valt en egen väg än den hon valt för Lucia) så väntar förmodligen fler hinder längre fram på vägen (vissa kallar det glastaket) vilka återigen kommer kräva henne på energi som istället hade kunnat läggas på att ta sig fram och lyckas.

Så skulle vi inte kunna fira Lucia, den 13 december, som det fria valets dag? En dag som firar möjligheten att gå sin egen väg? Att få följa sitt hjärta, sin magkänsla, sin tro på sig själv? Det kommer jag göra. Gör det med mig.

 

 

 

Vad är egentligen sexuell läggning och varför är det så viktigt?

”Erkänn asexualitet!” skriver Rebecka Reinhard och Katri Olsson, genusstudenter, i tidningen Feministiskt perspektiv och vill synliggöra de asexuella som de menar på lever med en förtryckt sexuell läggning. Och jag kan inte låta bli att börja fundera på vad som egentligen kan klassas som läggning. De senaste åren, ja åren, så har vi pratat om sexuella läggningar som hetero-, bi-, homo- och transsexuella. Även queer faller i vissa diskurser in som sexuell läggning. Nu även asexuella. Jag är definitivt med på tanken om att alla sexuella i det här fallet läggningar ska erkännas och likställas, ingen är bättre eller sämre än någon annan. Men vad är egentligen en sexuell läggning? Vad ligger i ordet läggning?

Enligt wiktionary kan läggning vara en inneboende preferens, på engelska ”sexual orientation” kan vi utläsa att det handlar om en slags, ja, orientation. Kanske att det finns vissa sexuella handlingar som en person föredrar framför andra, vilket kan vara att ha sex med personer av ett visst kön. För på något sätt kan jag tycka att definitionen av läggning som i att vara lagd åt det ena eller andra är snävt och lite väl bestämt. Enligt sexualvaneundersökningar som då och då genomförs sen 40-talet i Sverige och USA för att nämna några länder, framkommer att även en person som definierar sig som heterosexuell (alltså är lagd åt att ha sex med det motsatta könet) är sexuell på sätt som går utanför definitionen av heterosexualitet.

Men i artikeln definieras asexualitet som att inte vilja ha sex i någon form med andra människor. Att egensex som onani går in under definitionen av asexualitet. Och om läggning nu handlar om att föredra det ena före det andra, en sorts aktivitet av något slag så blir ju asexualitet en sorts ickehandling, eller? Och det är nog där jag blir förvirrad. För som jag tänker kring asexualitet så innebär det att inte känna sexuell lust över huvud taget, även om kärlekskänslor av alla de slag kan upplevas, dessa kan ju helt klart vara separata. För det är just det som sätter a:et framför sexualitet. En ickesexualitet om en så vill eller icke-läggning. Men om asexuella personer ändå föredrar vissa sexuella handlingar framför andra så är jag helt med på att det är en sexuell läggning, men a:et måste i så fall bort tänker jag. Eller så är det egentligen en annan form av sexuell läggning som synliggörs i artikeln – egosexuell skulle den kanske kunna heta?

Kommentera gärna. Jag vill veta vad du tänker om det här för jag blir inte helt klar över detta, uppenbarligen. Och samtidigt kan jag känna; kan jag inte bara få vara sexuell eller inte sexuell? Och kan inte det få variera? Måste det vara något bestående och för evigt istället för att kanske avdramatisera det här med läggning och låta det vara öppet för att förändras vilket i förlängningen kanske gör det mindre stigmatiserat att tillhöra det ena eller det andra för att det inte längre spelar någon roll. Varför är det så viktigt att veta vilken sexuell läggning någon har? Visar det sig inte förr eller senare när det är läge för det om en person vill veta det om någon annan?

Sexuell läggning – är det inte egentligen stigmatiserande per se, oavsett vilken du erkänner dig tillhöra? Du placeras i ett fack. Vilket kanske vissa vill men om vi hade valet, hur många skulle vilja det egentligen? Placerar vi oss inte i fack mest bara för att vi tror att vi måste det?

World AIDS Day – vem lever med hiv?

Vad jag vet så känner jag ingen som lever med hiv eller aids. Jag upplever att det fortfarande är en av de mest stigmatiserande sjukdomarna i vårt samhälle idag. Även i Sverige. Vad beror då detta på? Jag tänker mig att eftersom att sjukdomen smittar via sexuell kontakt så finns det mycket skam inblandat. Att ansvaret för att skydda sig mot alla sexuellt överförbara sjukdomar ligger på individen kan det upplevas som pinsamt att faktiskt inte ha tagit det ansvaret. Det hade ju kunnat vara så lätt förhindrat.

Att vi fortfarande har en hiv-lag som i princip gör hivsmittade kriminella bär såklart ett ansvar i stigmatiseringen. Även om en sjukdom så allvarlig som hiv bör hanteras allvarligt så gör lagen preventionsarbetet svårare att genomföra. Åsa Regnér från RFSU debatterade med socialministern Göran Hägglund i P1-morgon imorse om hur ett aktivt och effektivt preventionsarbete skulle kunna se ut. Givetvis skulle mer information i skolan kunna fungera förebyggande, det är det självklara svaret. Men jag tycker att det lika mycket handlar om möjligheten att öppet kunna prata om sjukdomen och att det inte är något som bör göras under endast en dag om året. Det ska inte kunna vara så att på Apoteket bli bemött med rädsla för att de mediciner som hämtas ut tydligt säger ”hiv-smittad”.

Förra veckan ledde jag kreativa workshops på en gymnasieskola här i Malmö där vi genom att göra konst i form av budskap om säkrare sex med hjälp av kondomer  göra kondomen mindre stigmatiserad. Dessa workshops föregicks av att eleverna fick lyssna på en person som lever med hiv. När jag frågade eleverna hur de upplevde att höra om detta så sa de att de tyckte det var bra, att de fick en bättre bild av vad det var för sjukdom. Och det är väl just detta som vi faktiskt kan göra. Minska rädslan med hjälp av kunskap och information för att förebygga fördomar som ofta ligger till grund för just rädsla.

I Ring P1 vill inringaren att det ska gå ut information i samhället om hur hiv faktiskt fungerar för att avdramatisera men ändå påvisa allvaret i att leva med hiv. Bra idé tycker jag.

Och även om jag hoppas att jag inte kommer känna någon som lever med hiv av den anledningen att jag inte önskar någon den sjukdomen så hoppas jag att vi i framtiden kommer kunna prata mer öppet om att vara smittad utan att det stigmatiserar personen i fråga.

Å andra sidan så kan jag uppleva att sjukdomar generellt är stigmatiserande. Att vara varaktigt sjuk på något sätt är fortfarande något som stämplar människor som mindre bra, en belastning för samhället. Men som jag ser det är sjukdomarna ett kvitto på samhället vi lever i. Att arrangera internationella dagar för sjukdomar som hiv/AIDS är ett sätt att uppmärksamma strukturerna men räcker det? Det är strukturerna för vad som är en bra människa och en dålig människa som behöver förändras, i smått som i stort. Hur arbetar du för att förändra och/eller utmana strukturerna?

När yrkesval hamnar i polemik med religiös övertygelse

Jag fick en förfrågan att kommentera abortfrågan i en kommentar från ett tidigare inlägg. Kommentaren har skrivits av vad jag förstår en abortmotståndare som menar på att det ska få vara sjukhuspersonalens fria val att medverka i aborter eller inte på grund av religiösa eller moraletiska skäl. Min första tanke är att det ska väl inte vara något problem att välja att inte göra vissa ingrepp, å andra sidan så innebär det yrkesvalet som gjorts att ingrepp som abort ingår som så att säga del i arbetsbeskrivningen. Detta för att vi har fri abort i Sverige vilket jag personligen anser är en mänsklig rättighet och därför självklart. Samtidigt är detta verkligen inte en fråga som går att se som antingen eller.

I grunden handlar det här om varför en väljer ett yrke, på vilka grunder. Detta måste också sättas i relation till landets lagar som rör det yrket och de arbetsuppgifter som yrket kräver. Jag tänker att utifrån det vi vet om hur Sverige tagit ställning i abortfrågan så kanske religion eller andra moraletiska skäl inte med fördel ska ligga till grund när någon väljer att bli barnmorska, gynekolog, förlossningsläkare, ja alla de yrken som innebär kontakt med abort.

Jag anser att alla ska ha möjlighet att arbeta med det som de vill. Det som de brinner för eller känner är rätt för dem. Men i ett demokratiskt styrt samhälle där rättsstaten väger tyngre än religionen, där lagar påverkar våra arbetsuppgifter som i det här fallet, så skulle jag ändå om jag befann mig i situationen att vilja bli t ex barnmorska men inte vilja utföra aborter, tänka igenom mitt val en extra gång. Självklart ser jag den komplicerade situationen som det kan innebära. Men där tänker jag ändå att vi först och främst måste utgå från lagen och om den komplicerar den privata övertygelsen så kanske det inte är rätt yrkesval. En övertygelse som denna, att abort i princip är fel, är något som den övertygade snarare bör arbeta med på ett politiskt plan. Inte för att jag på något sätt förespråkar detta, jag är för fri abort och anser det vara en mänsklig rättighet att bestämma över sin egen kropp.

Det är lätt att komma in på frågan om mänskliga rättigheter och individens rätt till sin egen kropp och makt över densamma när abortfrågan står i centrum. Med all rätta förstås men det är också intressant att diskutera andras del i den aktiva aborten. Så, för att summera, jag anser inte att man bör låta religiösa eller moraletiska övertygelser styra över yrkesval som kräver en objektivitet inför arbetsuppgifterna. Ett annat exempel på detta är att jag inte tycker att personer med rasistiska åsikter bör arbeta med till exempel ekonomiskt bistånd inom socialtjänsten. När människor står inför avgörande livsval eller när människor inte har jämlik makt i en kanske livsavgörande situation, det är då om någonsin som det är viktigt att kunna känna sig i alla fall säker på att inte bli dömd på grund av det valet någon gör av de som kan se till att resultatet av valet blir av eller genomförs. Om det så är att abortera eller att söka bidrag till nya kläder till barnen.

engagerad negitivism

hur kommer det sig att när claes borgström skriver på brännpunkt så får han 4 kommentarer och 1 blogglänk när gudrun schyman skriver om ungefär samma saker så får hon 25 kommentarer? skulle kunna tolkas som att även denna del i samhället är snedfördelad. det är ändå kul att jämställdhetsfrågor engagerar. för även om en kommentator ägnar sig åt att försöka förlöjliga eller förminska debattörerna i fråga så har kommentatorn faktiskt engagerat sig.

Here we go again

Särskiljande vs samgående, vad har det för betydelse egentligen inom föränderligehetens diskurs? Jag tänker att så fort en krönika som Kajsa Haidls i Sydsvenskan den 2 juli publiceras så besvaras den av ett inlägg som detta. Splittringen inom svensk feminism, att arbeta för människors lika möjligheter och rättigheter, kan tolkas på flera sätt. Jag tror att det är bra. Det skapar dynamik och debatt att mänskliga rättigheter (vilket är hur jag ser på varför vi bör sträva efter jämställdhet och därmed jämlikhet) ses ur olika perspektiv och att flera aspekter berörs. Samtidigt som jag funderar över varför just Kajsas krönika om att även kvinnor behöver ryggdunkas är en ståndpunkt som skulle kunna vara övergripande för den allmänna strävan efter ett jämlikt samhälle.

Jag har precis ägnat en hel helg åt att dunka och bli dunkad av andra kreativa och drivna kvinnor i starten av sina/våra karriärer som flaggbärare av den feministiska strävan att jämställa och samtidigt kunna leva på det. Är det inte lite väl typiskt att en bransch som den som Nätverket Genusföretagarna företräder indirekt motarbetas av offentliga krafter då jämställdhet under en längre period varit ett ideellt engagemang för eldsjälar?

I princip skulle vi kunna säga att vi jämställdhetskonsluter/mångfaldskonsulter/jämlikhetsstrateger m fl skapat affärsidéer som innefattar de politiska mål som satts upp för de respektive samhällsområdena (ja, plural eftersom det är så att inget kan hänga ihop heller …?). Men det är väl här som kontroversen uppstår, privata företagare vs offentligt uppsatta mål hamnar i ett mellanläge som jämställdhetsarbete alltid gjort.

För att fortsätta strävan för ett mer jämlikt samhälle behöver vi ibland träffas och dunka på varandra. För att orka gå i den motvind som genomsyrar mycket av vårt arbete, kanske framför allt de tjänster vi riktar och erbjuder offentliga verksamheter, motsägelsefullt nog.

Men vi fortsätter att sträva och dunka. Och ja, Kajsa, varför ställer vi oss inte där mellan männen på Solde drar iväg en dunk i nåt håll, kanske får vi en tillbaka?

Den finns på alla plan i alla sammanhang i alla möten, ojämställdheten, så det är därför vi måste vända på det i alla sammanhang, på alla möten, hela tiden. Kampen går vidare.

Moralpanik – igen …

Så här började det. Åsa Regner, RFSUs förbundsorförande svarade så här, tidigare överåklagare i Malmö säger så här och Tomas Bodström drämmer till med detta.

Läs och begrunda.

Hur ska någon kunna arbeta med professionellt socialt stöd/hjälp när de hotas med åtal? Vad är sex? Vad är samlag? Hur kan någon som inte kan läsa lagen vara betrodd med tjänsten som vice överåklagare? Vart är rättssäkerheten på väg?

Mest oroväckande är det ändå att det är detta som förmedlas till ungdomarna, att de inte har rätt att bestämma över sin egen kropp, sin egen drift, sin egen lust. Shame on you Hammarstrand!

Det mytomspunna heliga hemliga

P1-morgon talar hedersvåld, Ring P1 talar mödomshinna. Mödomshinnan är en myt. Hedersvåldet inte. Men som många vet bygger delar av hedersvåldet på myten om mödomshinnan. Att det numer även görs affärer på myten, ekonomiskt vinnbart, verkar förvirra många som ”hört” om att det är en myt men inte verkar förstått hela sammanhanget. Affärer görs i form att att en fejkmödomshinna konstrueras. Men om det aldrig fanns någon från början är det självklart svårt att förstå hur denna hinna då ska kunna konstrueras.

Så här ligger det till. Anledningen till att en del blöder vid deras första samlag är att det inne i slidan finns små veck (ungefär som det känns om du känner med tungan på kindernas insida) som ifall slidan inte är tillräckligt våt (alltså att inte tillräckligt mycket slidsekret uppstått) kan brista, därav blodet.Varför en slida inte är tillräckligt våt kan förklaras på många sätt, till exempel nervositet, rädsla eller okåthet helt enkelt.

Den fejkmödomshinna som görs består alltså av att flertalet veck konstrueras inne i slidan. Men samtidigt, är ”oskulden” tillräckligt upphetsad, har tillräckligt med slidsekret uppstått, så är det svårt att blöda. Dessa uppgifter är svårsmälta för många av flera anledningar. I vissa hederskulturer där blod krävs som bevis på att en kvinna har sin ”heder” kvar måste i princip vara nervös, rädd eller okåt. En kvinna i en hederskultur som inte är det vid sitt första samlag, kanske till och med är kåt och upphetsad och således våt blir då bestraffad för att inte ha sin heder kvar. Mycket motsägelsefullt och sorgligt då det egentligen uttrycker att en kvinna hade lust med blir straffad för detta. En kvinna som inte har lust är hedervärd och behöver inte oroa sig för någon form av bestraffning.

Lust och olust, ett relativt nytt ämne för studier vid Malmö högskolas institution för Hälsa och samhälle, hoppas jag kommer belysa detta och förhoppningsvis öppna dörrar. Till syvende och sist handlar det om en total omtolkning av tidigare ”kunskap”. Vid flertalet tillfällen då jag varit ute och informerat om sex i skolor i RFSUs regi så har den mytomspunna mödomshinnan tagits upp till diskussion. Många gånger möts jag av nervösa och rädda reaktioner från de tjejer som, inte uttalat, trott på mödomshinnans existens och möjligtvis lever under förhållanden där deras heder lever i samspel med deras tro på mödomshinnan. En kontradiktion uppstår då, är det bättre att veta eller att inte veta? Eller är det sak samma eftersom rädslan och nervositeten ändå finns kvar fast tvärtom?

Givet är att ämnet är svårdiskuterat. Dels för att det rör halva jordens befolknings innersta och ofta mest hemliga. Men också för att det mystiska och det hedervärda i ett enda svep helt plötsligt försvinner.

Färre kvinnor företagar

Igår på Aftonbladets debatt handlade det om hur regeringens mångmiljonssatsning på kvinnligt företagande inte gått som tänkt. Vilket är fullt förståeligt utifrån beskrivningen som ges i debattartikeln. Den är skriven av bl a Pernilla Karlsson som också är samordnare för nätverket genusföretagarna där även jag nu sitter i styrelsen. Även jag som numera är en sådan som satsningen riktar sig mot har riktat en del kritik gentemot förfarandet kring satsningen. Det är inte bara i Stockholm som detta händer utan även här i Skåne. Även om satsningarna här kan kritiseras utifrån andra aspekter än de Pernilla tar upp (läs det länkade inlägget).

Men jag håller helt och hållet med henne om att det är svårt att förstå hur det kan motiveras att ALLA dessa pengar som satsas gått till företag för att hjälpa nya företag. Jag vet inte om det kanske beror på en i grund och botten misstro till kvinnor som företagar eller om det helt enkelt var en miss i beräkningen. I vilket fall har, som Pernilla skriver, det kvinnliga företagande minskat under tiden för satsningen. Det talar för sig självt. Jag ser mycket fram emot den utredning som jag innerligt hoppas inleds utifrån dessa fakta. Om inte annat så vet jag ett antal kvinnor som företagar som utan problem skulle kunna ta sig an den …!

En match blir politisk polemik

Jag vaknade idag av att helikoptrar flög utanför ovanför där jag bor vilket är ganska nära där den här förbenat idiotiförklarande hysteriindränkta tennismatchen ska spelas idag. Både igår och idag har stan kryllat av poliser i diverse olika fordonsvariationer som för att demonstrera sin närvaro. P1-morgon blir överröstat av upprörda monologer om att sport är politik – stoppa matchen! eller sport är inte politik, sluta tjata, börja spela!, allt blandas ihop i en enda polemisk debatt, som precis som konflikten som ligger till grund för debatten, inte leder någonstans. Resultatet blir att en tennismatch håsas upp till att bli något som den som match inte skulle behöva bli.

Två personer ska slå en boll fram och tillbaka mellan varandra. Det är allt som är. Egentligen. Men inget är bara så enkelt, förstås. Men resultatet av denna rasande vansinnesdebatt kommer bli peppade och testosteronstinna poliser som måste vara det i ärlighetens namn eftersom de kommer mötas av en folkmassa upphetsad till tusen av den senaste tidens mediala hetsrasande! Senast igår fick vi höra i Ekot att polisen tänkte vägra eftersom kommunen inte tagit bort de högar med gatustenar som av någon anledning låg och skräpade i närheten av skådeplatsen.

Själv rasar jag och känner mig kränkt, dels för att denna debatt tar upp allt för stort utrymme i den mediala sfären som kunde getts till andra frågor och kränkt känner jag mig som privatperson då jag inte känner mig säker i mitt eget bostadsområde. Och jag undrar – är det ambulanssirener som inatt kommer sjunga mig till söms?