engagerad negitivism

hur kommer det sig att när claes borgström skriver på brännpunkt så får han 4 kommentarer och 1 blogglänk när gudrun schyman skriver om ungefär samma saker så får hon 25 kommentarer? skulle kunna tolkas som att även denna del i samhället är snedfördelad. det är ändå kul att jämställdhetsfrågor engagerar. för även om en kommentator ägnar sig åt att försöka förlöjliga eller förminska debattörerna i fråga så har kommentatorn faktiskt engagerat sig.

Here we go again

Särskiljande vs samgående, vad har det för betydelse egentligen inom föränderligehetens diskurs? Jag tänker att så fort en krönika som Kajsa Haidls i Sydsvenskan den 2 juli publiceras så besvaras den av ett inlägg som detta. Splittringen inom svensk feminism, att arbeta för människors lika möjligheter och rättigheter, kan tolkas på flera sätt. Jag tror att det är bra. Det skapar dynamik och debatt att mänskliga rättigheter (vilket är hur jag ser på varför vi bör sträva efter jämställdhet och därmed jämlikhet) ses ur olika perspektiv och att flera aspekter berörs. Samtidigt som jag funderar över varför just Kajsas krönika om att även kvinnor behöver ryggdunkas är en ståndpunkt som skulle kunna vara övergripande för den allmänna strävan efter ett jämlikt samhälle.

Jag har precis ägnat en hel helg åt att dunka och bli dunkad av andra kreativa och drivna kvinnor i starten av sina/våra karriärer som flaggbärare av den feministiska strävan att jämställa och samtidigt kunna leva på det. Är det inte lite väl typiskt att en bransch som den som Nätverket Genusföretagarna företräder indirekt motarbetas av offentliga krafter då jämställdhet under en längre period varit ett ideellt engagemang för eldsjälar?

I princip skulle vi kunna säga att vi jämställdhetskonsluter/mångfaldskonsulter/jämlikhetsstrateger m fl skapat affärsidéer som innefattar de politiska mål som satts upp för de respektive samhällsområdena (ja, plural eftersom det är så att inget kan hänga ihop heller …?). Men det är väl här som kontroversen uppstår, privata företagare vs offentligt uppsatta mål hamnar i ett mellanläge som jämställdhetsarbete alltid gjort.

För att fortsätta strävan för ett mer jämlikt samhälle behöver vi ibland träffas och dunka på varandra. För att orka gå i den motvind som genomsyrar mycket av vårt arbete, kanske framför allt de tjänster vi riktar och erbjuder offentliga verksamheter, motsägelsefullt nog.

Men vi fortsätter att sträva och dunka. Och ja, Kajsa, varför ställer vi oss inte där mellan männen på Solde drar iväg en dunk i nåt håll, kanske får vi en tillbaka?

Den finns på alla plan i alla sammanhang i alla möten, ojämställdheten, så det är därför vi måste vända på det i alla sammanhang, på alla möten, hela tiden. Kampen går vidare.

Moralpanik – igen …

Så här började det. Åsa Regner, RFSUs förbundsorförande svarade så här, tidigare överåklagare i Malmö säger så här och Tomas Bodström drämmer till med detta.

Läs och begrunda.

Hur ska någon kunna arbeta med professionellt socialt stöd/hjälp när de hotas med åtal? Vad är sex? Vad är samlag? Hur kan någon som inte kan läsa lagen vara betrodd med tjänsten som vice överåklagare? Vart är rättssäkerheten på väg?

Mest oroväckande är det ändå att det är detta som förmedlas till ungdomarna, att de inte har rätt att bestämma över sin egen kropp, sin egen drift, sin egen lust. Shame on you Hammarstrand!

Det mytomspunna heliga hemliga

P1-morgon talar hedersvåld, Ring P1 talar mödomshinna. Mödomshinnan är en myt. Hedersvåldet inte. Men som många vet bygger delar av hedersvåldet på myten om mödomshinnan. Att det numer även görs affärer på myten, ekonomiskt vinnbart, verkar förvirra många som ”hört” om att det är en myt men inte verkar förstått hela sammanhanget. Affärer görs i form att att en fejkmödomshinna konstrueras. Men om det aldrig fanns någon från början är det självklart svårt att förstå hur denna hinna då ska kunna konstrueras.

Så här ligger det till. Anledningen till att en del blöder vid deras första samlag är att det inne i slidan finns små veck (ungefär som det känns om du känner med tungan på kindernas insida) som ifall slidan inte är tillräckligt våt (alltså att inte tillräckligt mycket slidsekret uppstått) kan brista, därav blodet.Varför en slida inte är tillräckligt våt kan förklaras på många sätt, till exempel nervositet, rädsla eller okåthet helt enkelt.

Den fejkmödomshinna som görs består alltså av att flertalet veck konstrueras inne i slidan. Men samtidigt, är ”oskulden” tillräckligt upphetsad, har tillräckligt med slidsekret uppstått, så är det svårt att blöda. Dessa uppgifter är svårsmälta för många av flera anledningar. I vissa hederskulturer där blod krävs som bevis på att en kvinna har sin ”heder” kvar måste i princip vara nervös, rädd eller okåt. En kvinna i en hederskultur som inte är det vid sitt första samlag, kanske till och med är kåt och upphetsad och således våt blir då bestraffad för att inte ha sin heder kvar. Mycket motsägelsefullt och sorgligt då det egentligen uttrycker att en kvinna hade lust med blir straffad för detta. En kvinna som inte har lust är hedervärd och behöver inte oroa sig för någon form av bestraffning.

Lust och olust, ett relativt nytt ämne för studier vid Malmö högskolas institution för Hälsa och samhälle, hoppas jag kommer belysa detta och förhoppningsvis öppna dörrar. Till syvende och sist handlar det om en total omtolkning av tidigare ”kunskap”. Vid flertalet tillfällen då jag varit ute och informerat om sex i skolor i RFSUs regi så har den mytomspunna mödomshinnan tagits upp till diskussion. Många gånger möts jag av nervösa och rädda reaktioner från de tjejer som, inte uttalat, trott på mödomshinnans existens och möjligtvis lever under förhållanden där deras heder lever i samspel med deras tro på mödomshinnan. En kontradiktion uppstår då, är det bättre att veta eller att inte veta? Eller är det sak samma eftersom rädslan och nervositeten ändå finns kvar fast tvärtom?

Givet är att ämnet är svårdiskuterat. Dels för att det rör halva jordens befolknings innersta och ofta mest hemliga. Men också för att det mystiska och det hedervärda i ett enda svep helt plötsligt försvinner.

Färre kvinnor företagar

Igår på Aftonbladets debatt handlade det om hur regeringens mångmiljonssatsning på kvinnligt företagande inte gått som tänkt. Vilket är fullt förståeligt utifrån beskrivningen som ges i debattartikeln. Den är skriven av bl a Pernilla Karlsson som också är samordnare för nätverket genusföretagarna där även jag nu sitter i styrelsen. Även jag som numera är en sådan som satsningen riktar sig mot har riktat en del kritik gentemot förfarandet kring satsningen. Det är inte bara i Stockholm som detta händer utan även här i Skåne. Även om satsningarna här kan kritiseras utifrån andra aspekter än de Pernilla tar upp (läs det länkade inlägget).

Men jag håller helt och hållet med henne om att det är svårt att förstå hur det kan motiveras att ALLA dessa pengar som satsas gått till företag för att hjälpa nya företag. Jag vet inte om det kanske beror på en i grund och botten misstro till kvinnor som företagar eller om det helt enkelt var en miss i beräkningen. I vilket fall har, som Pernilla skriver, det kvinnliga företagande minskat under tiden för satsningen. Det talar för sig självt. Jag ser mycket fram emot den utredning som jag innerligt hoppas inleds utifrån dessa fakta. Om inte annat så vet jag ett antal kvinnor som företagar som utan problem skulle kunna ta sig an den …!

En match blir politisk polemik

Jag vaknade idag av att helikoptrar flög utanför ovanför där jag bor vilket är ganska nära där den här förbenat idiotiförklarande hysteriindränkta tennismatchen ska spelas idag. Både igår och idag har stan kryllat av poliser i diverse olika fordonsvariationer som för att demonstrera sin närvaro. P1-morgon blir överröstat av upprörda monologer om att sport är politik – stoppa matchen! eller sport är inte politik, sluta tjata, börja spela!, allt blandas ihop i en enda polemisk debatt, som precis som konflikten som ligger till grund för debatten, inte leder någonstans. Resultatet blir att en tennismatch håsas upp till att bli något som den som match inte skulle behöva bli.

Två personer ska slå en boll fram och tillbaka mellan varandra. Det är allt som är. Egentligen. Men inget är bara så enkelt, förstås. Men resultatet av denna rasande vansinnesdebatt kommer bli peppade och testosteronstinna poliser som måste vara det i ärlighetens namn eftersom de kommer mötas av en folkmassa upphetsad till tusen av den senaste tidens mediala hetsrasande! Senast igår fick vi höra i Ekot att polisen tänkte vägra eftersom kommunen inte tagit bort de högar med gatustenar som av någon anledning låg och skräpade i närheten av skådeplatsen.

Själv rasar jag och känner mig kränkt, dels för att denna debatt tar upp allt för stort utrymme i den mediala sfären som kunde getts till andra frågor och kränkt känner jag mig som privatperson då jag inte känner mig säker i mitt eget bostadsområde. Och jag undrar – är det ambulanssirener som inatt kommer sjunga mig till söms?

The word is out

En tid efter att jag startat eget företag tillsammans med en vän berättade en kontorskollega att det numera inte längre var inne att arbeta med det som vi ville arbeta med. Det vi från start tänkte att vi skulle erbjuda var kort och gott jämställdhetsintegrering. Detta var tydligen inte längre lika gångbart som att arbeta för ökad tillgänglighet. 2006 var jämställdhetens år. 2008 var mångfaldens år. 2009 är vad jag förstår tillgänglighetens år. Vad mig förslår går alla dessa hand i hand. Det handlar om att se till alla människors i grund och botten lika värde. Men, som jag orerat kring oändliga gånger tidigare, hur kan detta inte ännu vara självklart för alla människor? Hur kan en person anse sig vara mer värd än någon annan? Vad är det vi värdesätter hos en människa? Ens förmåga att formulera sina tankar i skrift? Att kunna tänka långsiktigt? Att vara lycklig? Att kunna bygga höga hus så att andra människor har någonstans att bo?

Vi är alla olika, det skulle inte fungera annars. Det är något som jag önskar kunde präntas in i alla människors hjärnor och hjärtan. Inte för att jag vet hur det skulle förändra, men att det skulle förändra. Efter att ha spenderat ett par veckor på en gymnasieskola för att, som RFSU-informatör, prata om kritiskt tänkande och där fått se hur det går upp ett ljus för någon. En fantastisk upplevelse för alla inblandade parter. Inte för att någon ny sanning har försökts inplanteras utan för att något som en person kanske trodde var en begränsande sanning inte nödvändigtvis behövde vara det. Det enda som krävs är ett kritiskt förhållningssätt.

Detsamma ämnar jag nu implementera gentemot det som vår regering kallar för jämställdhetsarbete. Inte en enda gång under Sveriges ordförandeperiod i år ska ministrar mötas i jämställdhetsfrågan. Detta trots att vi ju kallas för världens mest jämställda land. Well, kanske inte så mycket när utbildningsstatistiken visar på att vi fortfarande väljer könstraditionella yrken vilket gör att vi därför har Europas mest könssegregerade arbetsmarknad.

Att det ska vara svårt att lära gamla hundar att sitta är något jag aldrig accepterat och aldrig heller kommer att acceptera. Men jag hyser ändå starkare förhoppningar om min egen och senare födda generationer. Vi har ju ändå en hyfsat ung regering tycker jag men de har totalt fallerat i att göra politiken, som de för den, intressant för senare generationer. Det finns ett väldigt starkt viljeklimat bland dessa senare generationer däremot.

Hur framtidens politik kommer att föras kan vi bara gissa oss fram kring men att den inte kommer att se ut som idag verkar tydligt. Det är även där som jag tror att våra politiker idag har misstagit sig. De vänder sig till sin egen och den äldre generationen vilket inte är så konstigt i och för sig. Döm då också om min förnöjsamhet över att ålder numera ingår som diskrimineringsgrund i den nya diskrimineringslagen.

Det självklart moderna har spelat ut sin roll. Visst det var bra, men vi måste sluta hylla det som varit och blicka framåt för att möta framtiden istället för att stå kvar och trampa långsamt i redan lagda spår. Den lilla människan kommer i framtiden vara av större intresse. Eller så kommer vi att se en återgång till den kollektiva kommunistiska där alla har en given plats. Men visst är det skrämmande att inte veta? Eller är det kanske snarare kittlande?

Den farliga genusteorin – moahahaha …

”Anser genusvetarna att barnen är hjärntvättade av oss föräldrar redan vid tre månaders ålder?” frågar Tanja Bergkvist i Svd idag. Så mycket hjärna som går att tvätta hos en tremånadersbäbis har antagligen redan fyllts med intryck förmedlade av omgivningen. Barn strävar efter att så mycket som möjligt bli bekräftade, vid tre månaders ålder är det främst föräldrarna som står för denna bekräftelse. Sker detta genom att ett pojkbarn får uppmuntran när det leker med hårda leksaker så är det klart att pojkbarnet föredrar hårda leksaker. Anledningen till att detta uppmuntras av många föräldrar fortfarande idag är för att föräldrar omedvetet får en förväntan och en bild av hur sitt barn ”normalt” sett borde bli så fort könsorganet är bekräftat.

Könsroller som Tanja drar upp ett antal gånger i artikeln, till exempel ”Olika roller är inget problematiskt så länge dessa värderas lika. Studier av barn, som bara är några månader gamla, visar att pojkar föredrar vissa leksaker (hårda) medan flickor föredrar andra (mjuka).” Och det är här som jag förstår att Tanja kanske inte har hela bilden klar för sig. För visst, jag håller helt och hållet med henne om att ”roller”, om det ordet är bra att använda alls men …, ska få finnas och bejakas och självfallet bör värderas lika. Men det är senare i citatet som en åtskillnad ändå görs, en generalisering dras, pojkar = hårda, flickor = mjuka. Det är inte så mycket åtskillnaden här som är upprörande, för den tycker jag är helt ok. Det är snarare att Tanja inte tänkt steget längre, för att bara genom att använda ord som hård och mjuk i sig är betingande och skapar färdiga könsspecifika roller som om de sen inte efterlevs som förväntat exponeras som fel. Men det är i andras ögon som bedömningen ligger. Det är den bedömningen som värderas högre. Inte den egna av sig själv.

Pojkar, flickor, poshkar, flishkar, jag menar, det är inte så enkelt och entydigt längre. Kön som kön, sluta göra en sån stor sak av det hela tiden. Det blir inte enklare då. Bejaka individen och hurra för ett lyckligt sinne, hur detta än tar sig i uttryck, oavsett könsorgan. Det sitter inte i kuken eller i fittan. Utan i …?

Min önskelista 2008

I år önskar jag mig:

• en ny svart kofta, för att den jag har är trasig.
• ett terminskort för att träna afrikansk dans en gång i veckan, jag har hört att det ska vara frigörande och vem skulle inte behöva lite frigjordhet?
• en ny tuff dator som fungerar, ja, det är ju a och o för ett fungerande liv som jag lever det.
• en större lägenhet, för ärligt, 25 kvm känns allt som oftast som typ noll kvm numera.
• att mitt företag börjar dra in pengar, det säger sig självt.
• att allt går bra för min gravida bästa vän och att jag får bli gudmor igen, det här borde egentligen stå högst på listan.
• att det blir fred i världen, som alltid.
• att folk inser att de inte löser en konflikt genom att stoppa upp ett vapen i någons underliv …
• och så önskar jag kärlek, till mig, till er, till alla!

Whatever you name it

Genustema på Kunskapskanalen. Underbart. Fick äntligen se filmen Town Bloody Hall som ju kanske är något av de mest underhållande som gjorts i dokumentärväg. Eller underhållande, snarare underbart. Jag älskar Germaine Greer! Att så skarpt avbryta men ändå le och samtidigt säga det smarta. Wow. Och Susan Sontag sen då. Alltså, redan då, det är en skam att vi inte kommit längre.

I den debatt som sen följde, självfallet ledd av Claes Borgström, diskuterades feminismen idag och kvinnans frigörelse då. Eller det är vad diskussionen/samtalet skulle handlat om. Istället blev det freakshow i vanlig ordning. Schyman satt på sin kant och hästade som vanligt om allt möjligt. Sen var det tre till personer uppbjudna på scen (som jag i ärlighetens namn inte hört talas om förut) som försökte stå på sig och säga sin åsikt och svara på de absurda frågor som publiken ställde. Jag menar, det skulle talas om feminismen idag. Istället blir Claes Borgström påhoppad som mansskurk på grund av hans nuvarande sysselsättning vilket verkligen var helt beside the point. Vad han pysslar med annars är inte intressant i detta sammanhang. Framför allt när hans enda roll var att moderera. Det hade vem som helst klarat av, till och med kungen.

Det var roligt att den första frågan från publiken ställdes av en man som sedan fick eskorteras ut ur lokalen på grund av störigt beteende. Det sades bredvid mikofonen att det nog berodde på vinet innan. Men jag vet inte. Han verkade engagerad, även om det han sa var skrattretande, det hade sin plats i diskussionen om jag får säga så. Åtminstånde ett pucko måste ju en sådan tillställning dra till sig. Han var säkert också bara där för att hans fruga tvingat honom.

Men jag älskar ändå att vi i Sverige bjuder upp till sådana här tillställningar. Det är så trevligt att se hur en del av samhället förkovrar sig. Med varandra. I sann kämparanda… Är det detta som är sättet vi arbetar för ökad jämlikhet, jämställdhet, tillgänglighet whatever you name it så kommer det att ta en lång lång tid.